livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Hej hopp i full galopp

Livet är minsann en snårig djungel. Fylld av otroligt mycket att hantera.
Att hantera allt man upplever är inte alltid det lättaste! Tro mig... jag prövar dagligen en massa!
*Somliga anser mig nog rätt galen... eller rätt så udda i alla fall.
Sticker ut min något runda haka och försöker insupa livet med massor av nyfikenhet! Visst; den blir både blå, frusen, brunbränd och pussad.
Oavsett om man bor i stor stad, liten, eller på en mindre ort. Ja, kanske ute i obygden i vårt avlånga land så tror jag alla kan få lite insikter av det jag delar! Mitt intresse för människor började nog redan som barn. Jag var iakttagaren som sedan kastade mig ut i livet utan minsta eftertanke.
Som titeln säger så var det både livslust och rejäla bottennapp! Jag kommer dock inte att dela enbart mitt liv , utan totalt blanda alla livets erfarenheter så här "mitt i livet"! Vad det nu är?

Kanske är min sista dag och då är det ju absolut inte mitt i...
"Att leva är att dö en smula varje dag!" Det finns många "diken" i livet som det är otroligt lätt att fastna i och förhoppningsvis kommer mina erfarenheter kunna ge er hjälp när livet krisar! Frågor är alltid välkomna. Dock behåller jag min anonymitet så ingen ska behöva känna rädsla att det jag delar är något som just de faktiskt varit det min erfarenhet kommit från.
Rädsla ja.... Där börjar jag och kommer nog alltid återvända till! För oj vad rädslans murar förstör livet för oss! Hur många gånger har man inte hört:
"sanningen ska göra dig fri!" Vadå sanning? Vad är sanning?
Om det jag säger är sanning och den jag har delade uppfattningar med också anser sig sitta på "sanningen"! Vem av oss har då rätt? Vem säger sina uppfattningar av rädsla?
Vem säger det av öppenhet och kärlek? Jag skulle säga; det finns ingen sanning.
Bara upplevelser AV sanningen. Sanningen ligger någonstans mitt i vårt ekorrhjul som vi alltid snurrar runt! Rädsla får oss alltid att gå till försvar och slåss för vad vi anser är det rätta.
Medan när vi inser att vi inget har att förlora, utan allt att vinna så är vi som en öppen bok och delar vår innersta KÄNSLA och i våra känslor av kärlek så finns aldrig agg utan bara värme.
Likafullt kan det vara fyllt av mängder av känslor. Inte bara de som vi kallar positiva. Men vi vågar dela det rummet! Rum?
Det är ord jag ofta använder! För inom oss har vi mängder av rum.
Rum av olika känslor- Men det blir en annan dag. Rädslor! Hur många gånger har du inte önskat att du hade VÅGAT säga den "där" saken direkt som gnagde i dig! Till chefen, arbetskamraten, din livspartner, vän! Ja, vem det nu än vara må. Men i sista sekund så tog modet slut!
Istället gnager där en tagg som gör illa dig själv dag ut och dag in.
Visserligen kan man till slut vänja sig och den där smärtan inombords blir vardag och trubbar av alla känslor. För alla ouppklarade saker gör ont att påminnas om!
En del människor pratar känslor HELA tiden, men är på repeat-knappen. De kommer aldrig vidare i ett visst ämne. De har blivit offer-människor. Rädslan styr och det är mest synd om dem i hela världen.
Ingen förstår dem.
Ingen vill lyssna och de mal samma visa om och om igen med olika personer i hopp om att någon ska tycka synd om dem och de ska få ved på den elden som då åter ger energi till att fortsätta i samma spår..
Grunden ligger i rädslan att inte behövas, att känna förlust av något slag.
Andra kan offra sig genom att försöka vara alla till lags. Grunden är rädsla att inte duga, att inte känna sig älskad och så blir de totalt dränerad och har ingen kraft kvar till sig själv utan all energi går åt att finnas tillgänglig FÖR ANDRA!
Sen finns det ex. ENERGI-tjuvar. De som faktiskt bokstavligen stjäl din energi. Eller just du kanske är denna personen?! Dessa personer är ofta väldigt dominanta och har stor auktoritet. Få vågar säga emot för dessa energi-tjuvar är duktiga att använda härskarteknik.*
https://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4rskarteknik
De tar energi genom att på ett mycket medvetet sätt förminska medmänniskor i de speciella situationerna.
Vad har då allt detta med rädslor att göra?

Lärde mig för många, många år sedan...inser att det börjar vara nära mitt halva liv....att det finns bara två känslor vi lever med. Det ena är rädslan. Men det andra är kärlek. Antingen så handlar vi utifrån rädsla. Eller så utifrån kärlek. Ett enkelt sätt att veta är: Vad har jag för syfte med mitt sätt i speciella situationer?
Är det att ge igen?
Är det att få rätt?
Är det det att behöva få bekräftelse?
Eller kanske upprättelse?
Det finns lika många orsaker till vad orsaken kan vara som det finns människor. Men vi vet om det är rädsla eller kärlek om vi behöver någon slags VINST i situationen. Då pratar jag hela tiden känslomässigt! Någon slags personlig vinst?!
OJ! Jaha... där skiter det sig ju direkt!
Gör nog allt av rädsla! Så är det absolut inte.
Den personliga vinsten är av rädslor om den blir på bekostnad av någon annans känslor.
Som förminskar någon annan, eller tar ifrån något.

Om det är av kärlek då?
Ja, en enkel regel... när man gör något av kärlek så har man ingen längtan att få en personlig vinning, utan man gör det för allas bästa. Detta kan vara svårt. För ofta krävs det mod att göra det. Att vara modig är att göra just det som känns svårt och jobbigt!

En människa i helt balans... finns nog inga sådana?! Har inget behov av bekräftelse eller känner sig utanför eller innanför. Den människan känner sig aldrig i skuld eller behöver påfyllning av någon annan... den bara är... Eftersom jag kommer att ge exempel varje inlägg så kommer det att klarna vad rädsla kontra kärlek gör med oss människor. Mycket av mina livserfarenheter har jag fått genom att dela mitt liv med andra, Läsa, föreläsningar osv. Men mest av allt har jag faktiskt lyssnat på andra...
för när vi får DELA varandras liv och inre, det är då förståelse väcks och man inser att i grunden är vi alla lika. Ett enkelt sätt i dialoger att komma förbi att man kliver på någon och man vill säga vad man bär på när det gäller taggar i ens inre. Det är att börja med orden;
Jag upplever...
Det lärde jag mig på en föreläsning och de orden har varit så "sanna" i mitt liv. Allt i livet är ju bara upplevelser. En upplevelse kan ingen säga är fel eller förlöjliga. Man påstår sig inte heller bära på sanningen. Eller ger pekpinnar åt den man pratar med som ex. Du är så.... då har man redan gått till attack.
Men att ex. säga; Jag upplever att du är så...

Så blir det inte om den man pratar till som det handlar om,  utan den som själv talar om sina upplevelser.
Inte alls länge sedan så hamnade jag (helt ofrivilligt) mitt mellan två personer. Min relation med den ene av dem, skapade rädsla hos den andre som jag inte har samma relation med och det blev otroligt jobbigt för dessa två att kommunicera. 
Rädslan hade kommit mellan. Oavsett om det gäller vänner som känner sig ratade eller kanske t.om ett par då det kommer in en människa i någons liv som de stått nära till och de har inte vara med i den förändring som sker i dynamiken. Vi är alltid olika, med olika personer. Oftast för att vi helt enkelt vill ;"passa in" 
Det kan vara på jobbet en nyanställd eller man tar in nya vänner i en krets. Eller t.om i en parrelation om den ene hittar en ny vän, så kan dynamiken som varit, förändras totalt och man blir osäker på vart man passar in.
För mig finns numera bara en enda väg... RAK KOMMUNIKATION. Tar direkt kontakt, om det går så helst öga mot öga, annars kan det bli  att jag ringer eller i sämsta fall får skriva.
Kontaktar i alla fall den personen som kändes sig försakad och rädslan styrde.  Senast detta hände så fanns ingen annan väg än att ringa upp den personen som kände sig klämd. Vi pratade om situationen som uppkommit och jag förde samtalet med att lägga det på nivån; Jag upplevde....När den andre hade fått säga sitt, så sa jag; men tänk så bra att det blev så tokigt! Om det inte blivit allt detta så hade jag inte vetat hur du kände det och vise versa och hur min intention endast varit av kärlek. Frågade om erfarenheter var bra att ha? Jo, det var det ju! Hur får man dem då? Ja, jo... det var ju genom ex det vi genomgick! Så jag sa återigen; tack för att du reagerade som du gjorde. Då kan vi använda denna jobbiga situation och göra något bra av den. Jag tackar för det! Personen i luren var tyst och sa till slut; jo, så kan man ju faktiskt se på det! Sen avslutade vi artigt och jag fick senare veta att den personen som bar på rädslan att jag tagit dennes plats, släppt det och de åter kunde prata med varandra som förut. Rädslan släppte...

För en del av er låter detta kanske helt galet. Hur kan man tacka för att något blir riktigt "fel"! Jag upplever att enda sättet att lära är att göra det andra kallar misstag. För mig finns inga misstag, i annat fall jag skulle återupprepa det. Utan för mig är det livsviktiga livs-erfarenheter. Utan dem så skulle jag inte lära mig så mycket om mig själv och mina medmänniskor.

Tro nu inte att jag är helt utan rädslor.
Jag har mängder med rädslor som jag dagligen får arbeta med.
Ett sätt är just att utsätta mig för situationer där jag tvingas ta itu med dem istället för att hela tiden undvika dem. självklart skapar det i andras ögon "konflikter" för det är ju jobbigt att öppna upp sina känslor om man stängt av dem. Likafullt så har jag alltid min avsikt i kärlek och inte av rädsla och då löser det sig.
Än tror jag inte, att det jag tagit itu med....  blivit en dålig lösning! Erkänner rakt av att det är inte helt enkelt! Det krävs mängder av mod. Självklart kan jag både gråta av smärta, sorg. att jag är rörd, blir arg om det krävs.
Men min grund är att det är av kärlek.
Något som ofta kan ytterligare komplicera till det! Vi människor har ofta fått lära oss från barnsben att det finns vinster och förluster och får man något måste man alltid ge tillbaka...annars står man i skuld! Så det är inte alltid det enklaste att få människor att förstå att jag förväntar mig inget tillbaka. Utan vill bara uppnå balans i de situationer där det saknas.
Rädsla är ett starkt vapen! Fundera hur du använder det i ditt liv?
Använder du ironi, när du inte blir hörd och då vill "ge igen"?
Härskarteknik på jobbet, i hemmet?
Eller har du gjort dig till ett offer så alla daltar med dig och du får din uppmärksamhet?
Vi har alla situationer när vi använder rädsla som just vapen.
Kontroll i ett förhållande.
Kontroll bland vänner....
Ordet kontroll i kontenta med andra människor är en rätt så bra mätsticka. Lägg ihop kontroll med ordet rädsla. Då VET du exakt när, var och hur du använder dig av det som vapen!

En föreläsning jag lyssnade på, även det för många år sedan. Var en fängelsepräst som arbetade på en av Sveriges tyngsta anstalter. Där de riktigt, i samhällets ögon, "sämsta" människorna satt. Massmördare, våldtäktsmän och de med riktigt grova,grova brott. Han hade samtal med en av dessa interner. Denne hade varit med i ett grovt massmord, med bl.a poliser som omkommit. Livstid var hans straff och han var tillåten att läsa tidningar. Emellanåt ställde han till med lite "elände" även i fängelset. Prästen frågade varför han gjorde som han gjorde? Något förvånad över svaret så lyssnade han när fången berättade: " Så länge någon pratar och skriver om mig, så existerar jag- Även om de hatar mig för det jag gjort, så får jag i alla fall uppmärksamhet och då känner jag att jag ännu finns till." Prästen kom då ihåg något han läst i Hjalmar Söderbergs bok från början av 1900-talet. Boken Dr. Glas.
Så jag avslutar detta inlägg med de orden. De tål att läsas om och om igen. Så kloka ord om hur vi människor behöver mänsklig närhet och mest av allt; behovet av "Villkorslös kärlek"
/xo
Författaren Hjalmar Söderberg skriver följande i sin bok ”Doktor Glas” från 1905:
”Man vill bli älskad,
i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd och föraktad.
Man vill inviga människorna någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”