livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Lyckan kommer lyckan går...men vårt inre styr och rår!

Hörde på radion om någon forskning som visade på att människor frisläpper endorfiner när de pratar och människor lyssnar!  Ja, det är för mig nog rätt så självklart att man blir lycklig av att någon lyssnar på vad man känner,tycker och tänker. För det handlar om bekräftelse. Alla människor behöver både bli sedda och bekräftade och just i samtal med andra där det finns både ett givande och tagande, dvs där båda parter blir hörda, sedda och bekräftade så får man ett utbyte av varandra. 

I min vardag så är just detta med samtal otroligt viktigt för mitt välmående. Allt från som detta att skriva och få respons, eller prata i telefon, till att träffas både vänner och arbetskamrater. Utbyte med andra människor helt enkelt. Dock så är det viktiga att man i allt detta delar så det inte blir en som ger och ger och inte får tillbaka samma respons!

Detta återvänder till tilliten. För har man tillit till en människa så törs man dela av sig själv och ju mer man får dela mellan varandra desto större förståelse och insikt får man. Det ger trygghet att veta, att den person jag delat med, delat lika mycket av sitt inre, sin sårbarhet eller rädslor och då kommer också denna känsla av bekräftelse till båda parter och då frigörs dessa endorfiner.

Denna tanke går att överföra på mängder av saker i livet. Som i yrkes roller ex. En medarbetare som har ideér och går till chefen och törs dela  den och där får en bekräftelse på att den ideén kan funderas över.
Eller... en föreläsare som får respons av åhörare, de ställer frågor, eller ser intresserad ut!
Ja...listan går att göra lång....

Men så finns det bottennappen också! Saker som uppstår i livet och man inte får respons! Då dräneras man och istället känner man sig tom. " En lärare som dag ut och in ger och ger till sina elever och de bara klagar" eller det man anser vara en god vän och likafullt så är man fullständigt tom och tömd när man träffats eller bara talats vid. All kraft har gått åt att ge...men "vännen" har liksom bara sugit åt sig allt och inte gett något tillbaka.Det jag kallar energitjuvar.
Man kanske inte riktigt fullt ut själv förstår att man har sådana vänner i sitt liv. Bara att man alltid känner sig slut efter man umgåtts. 
Kanske det är något man gör på fritiden som man älskar att göra, men lika fullt så kommer man hem och mår dåligt efteråt! Hade en sådant samtal för inte allt för länge sedan just om att sjunga och inte få den bekräftelsen, att bli sedd och få ta plats. Att kanske sjunga i fel stämma där rösten inte blir rätt och därför inte heller kommer till sin rätt.
Har själv en sådan erfarenhet. Som barn och ungdom så kunde jag sjunga i princip hur högt som helst och jag sjöng alltid de högsta stämmorna för det var bara jag som kunde ta dem. För mig var det inte något speciellt i det. Att jag på något vis var bättre än andra, utan helt enkelt att jag bara hade en sådan röst. 
Hann flytta x antal gånger innan jag och min man permanent hamnade här. Så jag sökte mig till den kör som fanns närmast och där var det extremt många sopraner men väldigt få altar. Jag var ung, försiktig och känslig. Så var det någon hög överstämma och jag erbjöd mig sjunga den, eftersom det var naturligt för att sjunga högt. Men då fick jag en sådan kommentar som blev en tagg och jag föll som om jag varit en ballong och någon stack luften ur den; "Lilla vännen, vi klarar oss så bra utan dig, ta och sjung med alten i stället" Det var inte ett givande och tagande... utan jag fick veta vad de tyckte om min röst! Ja, så tolkade jag det då. Idag förstår jag situationen på ett helt annat sätt, men då så tog jag det som, att jag sjöng falskt och att jag inte dög. Så jag började sjunga alt....i 10 år!!! Varje övning så ville jag inte fara, men jag åkte iväg likafullt för jag älskade ju att sjunga! Min röst skar sig på de låga tonerna och jag var helt slut i rösten när jag kom hem.  Helt dränerad... 
Vid ett tillfälle så pratade jag med en i denna kör som var med i en liten sånggrupp där alla sjöng varsin stämma och jag sa; " åh, det skulle vara så roligt att vara med i en sådan liten grupp". Då fick jag svaret; " ja, det är roligt! Men då krävs det ju att man kan hålla sin stämma!" Jag hörde; "Du sjunger så falskt"!

Detta fylldes på då det var så få män i kören och jag hade slutat i alten och börjat i sopranen efter att vi fick möjlighet att gå till en sångpedagog och hon direkt sa till mig; men snälla nån! "Du är ju ingen alt du är ju en hög sopran! Inte konstigt du inte kan hålla de låga tonerna, du sjunger ju inte med bröströsten!!! I "det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta i alten och det blev genast så mycket roligare att sjunga och jag fick tillbaka både självkänsla och självförtroende, tills då nästa kommentar av samma person kom;  "Din man kan ju sjunga! Du kan väl stanna hemma med barnen så får han sjunga istället! För vi är så många sopraner, så vi klarar oss"
Tänk vad sådana kommentarer kan bryta ner fort!   Tack och lov så var det i samma veva som jag kom in på utbildningen med Reiki och därmed började lära mig en massa om kropp,själ och andlighet. Rädslor kontra kärlek!

Så jag reflekterade över det som då inträffat och att det varit rädslor som styrt. Från bådas håll! Mina rädslor att inte duga, och dennes persons rädslor att jag blev en konkurent i stället för en tillgång! Så istället för att stärka varandra så hade vi båda försvagat varandra. Jag, genom att ta emot dessa kommentarer utan att säga att de inte var okej att säga och den andre genom att ta av min energi för min rädsla lyste genom och den personen fick "makt" över min svaghet i de ögonblicken. En kick för den personen, men som liksom socker ger hjärnan en kick så sjunker man fort lågt efteråt och då behöver man återigen stjäla energi från andra för att få denna kicken att må bättre. Finns ett klokt ordspråk i detta sammanhang; " Du kan aldrig bli sårad, utan ditt eget medgivande"

Ofta söker vi denna kicken genom att ha "skvaller", att kunna vara den som berättar, eller gärna sprider vidare.
Då visar man i ett socialt sammanhang att man är en kraft att räkna med i den inre cirkel där man får "veta" saker. Men det kan vara på andra sätt också. Vi söker lycka på olika sätt! En del i att vara  "duktig"  för att bli bekräftad och känna att man duger. Andra i att shoppa för att få den kicken av lyckorus...som sedan bara blir saker som blir liggandes eller ett dåligt samvete, då man egentligen inte haft råd eller velat använda det till något annat!. Andra tröstäter för mat ger en sådan person tröst och då lycka...en kort stund!  Eller godis... socker är väl känt att vara mer beroendeframkallande än opium. Hjärnan tar fort upp sockret och man blir sockerhög, för att sedan snabbt dala och blodsockret skjunker och så får man fylla på!
Erkänner genast att jag mer än gärna äter godis och då är det inte bara att jag smakar utan äter. Tycker oftast det är dåligt och jag får fort ont i magen...men lika fullt så går handen ner i påsen!
Var så duktig under flera år och åt inte en karamell. Längtade heller aldrig efter det. Men så på en födelsedag för något år sedan så tyckte jag att jag skulle få en njuta av en chokladkaka och jag tyckte det var så extremt sött och äckligt. Det brände som peppar i munnen. Men likafullt åt jag upp denna bit och sen var det kört!! Då började jag äta mer och mer regelundet och begäret var igång. Nu har det gått 13 dagar in på det nya året och inte en enda bit har åkt in i munnen. Hoppas att jag klarar att inte äta något för jag behöver det inte. Erkänner dock att vissa dagar så skulle jag ha gett någon 100kr bara för en tugga!
Nu vet jag att det ger inte mig någon lycka att äta detta godis, det är bara ett kick för stunden och därför KAN man OM man bestämmer sig att avstå, så går det! Det är som med allt annat. Allt är hela tiden i rörelse som ebb och blod, dag och natt, allt är i rörelse och man måste hela tiden göra valen och känna efter hur man resonerar om och om igen. Precis som vänskaper förändras och försvinner. Man är ständigt i rörelse och ibland är vänskapen i olika skeenden i livet; Den ene befinner sig i ebb och den andra i flod. Just i det ögonblicket är det svårt mötas för man är på helt olika nivåer i livet. Medan när  man är antingen i samma fas eller ute på lugnt öppet "vatten" så har man en lugn plattform där man är i samma nivå. Den kan vara givande eller destruktiv... men båda har samma grund. Sen kan allt helt enkelt stranda... man glider i land och går och var sitt håll...
Jag tänker att;oavsett hur lång tid en vänskap räcker, så är jag tacksam för all den tid den fick. Vi delade det vi behövde lära av varandra och all den kunskapen bär man med sig i den makalöst lätta "livserfarenhetens kunskaps-ryggsäck!

Likadant är det med ett kärleksförhållande. Lycka är inget som sker av sig självt. Utan en daglig eld som måste underhållas lagomt mycket. För lite och glöden slocknar och för mycket så bränner man sig. Min man har jag levt tillsammans med i nästan 30 år. Det har varit en riktig berg och dal-bana. Vi har dock haft lyckan, att vi aldrig förlorat kärleken helt samtidigt utan någon av oss har hållit elden vid liv hela tiden.
Sedan barnen flyttat hemifrån så fick vi uppleva förälskestadiet på nytt! Lika fullt är det en levande låga som hela tiden måste vårdas.

Lycka är inte något som bara kommer och går, utan lycka är något jag upplever är ett högst medvetet val.
Att se positivt på livet. Se möjligheter. Ta tillvara på det som kommer i ens väg och göra något gott av det.
Allt som varit smärta och kris i mitt liv, har jag sett som att; kris är utveckling och utan dessa svackor och dalar så kan man inte känna skillnaden när man känner genuin lycka. 

Så fundera på hur du ser på ordet LYCKA? Hur har du definierat den/det?

/xo