livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Det gör ont när knoppar brister

Karin Boyes dikt;

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, 
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Hur många har inte hört just orden; det gör ont när knoppar brister?
Men hur många har läst hela Karin Boyes dikt?
Jag ska ärligt säga att jag inför detta inlägg googlade och sökte igen den och verkligen läste hela dikten. 
Kände ju till hennes självmord och homosexualitet eller som det stod på den offentliga sidan om Karin Boye; hennes bisexualitet. Ack så smärtsamt att tänka, hur många människor som än i dag, inte har modet att tala om för sin familj och vänner att de har en sexuell läggning som är något annat än den "normala". För mig är kärleken universiell. Den sitter inte i personen utan i den själsliga samhörigheten. Visst; i alla förhållanden är ofta en sexuell dragning det som gör att man blivit tillsammans. Men den biten är i tid, en väldigt liten del av det liv man i övrigt delar. Många kvinnor som jag pratat med och vi kommit in på detta ämne, har samma tanke som även jag ofta tänkte som yngre. Oj, så enkelt att leva tillsammans med en kvinna! Då, pratade vi inte om den  sexuella läggningen, utan att man tänker lika, man tar tag i saker och ting inomhus och man behöver inte prata och bråka om det, det blir gjort ändå. Man har ett samspel som ligger i "ryggraden" 
Man "talar" samma språk. En diskussion som verkligen blev lyft när boken: 
Män är från Mars, Kvinnor är från Venus, av John Grey kom ut!Översatt till Svenska  År 2000
Dessa rader nedan är kopierade rakt av från Adlibris sida om boken.
»Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor ...« 

Egentligen är det lika bra att inse det vi kommer från olika planeter. Vi män och kvinnor. Och egentligen är det underligt att vi någonsin kan mötas. Med den här jämförelsen visar läkaren John Gray hur de vanligaste konflikterna uppstår mellan män och kvinnor. Han ger råd om hur vi rent praktiskt skall hantera dessa skillnader, och hur förståelsen mellan parterna kan öka.

Men det är inte bara i förhållanden som smärtan och oförståelsen finns. Den finns i hela vårt samhälle. Allt från förskola till äldreboenden. Hela vårt samhälle är fyllt av rädsla för att vara annorlunda, för att dela det inre. Vår kultur är fylld av perfektionism och redan som barn präglas vi att vara bäst, vackrast, smartast! Ja, smalast, mest vältränad!
Man pratar om att Sverige är landet "Lagom". Men min åsikt  är att vi utåt sett ska vara det; inte för kaxig och inte för mesig. Inte för skrytig, men visa vad vi tycker. osv.
Men likafullt så är alla tidningar fyllda med hur vi ska gå ner i vikt, vi ska sminka bort skavanker, hur vi som kvinnor ska köpa sexiga underkläder. Vi har stående tid hos frissan och kanske även på nagelsalongen. Vi lägger ner tusentals kronor på gymkort vi aldrig använder. Tusentals kronor på skönhet men känner oss sällan vackra.
Kyrkbänkar står snart tomma för vi anser oss inte tro, men likafullt är vi andliga varelser.
Så vi söker allt detta utom oss, men min filosofi, är att man måste söka in och där finns vår styrka, vår unika personlighet, vår klokhet, vår skönhet och vår medmänsklighet.
När vi förstår vad som driver oss? Kärleken eller rädslan i olika situationer så kan  vi också hantera denna yttre stress om att vi, speciellt kvinnor måste vara "perfekta"
En människa som är annorlunda eller "unik" som jag hellre säger, så rynkar många på näsan och tänker; ja, ja... hm....
Men tänk! När det dyker upp en sällsynt fågel på ett, för oss människor helt ovanligt ställe, så blir dessa fågelskådare helt lyriska och kan köra hur långt som helst bara för att få "pricka" av i sin bok hur många sorters fåglar de sett! 
Eller om man får se en extremt ovanlig blomsort, djursort.. listan går att göra hur långt som helst. Vi uppskattar då de sällsynta otroligt mycket och värdesätter det mer.

Men en riktigt unik, speciell människa?!
Lagom....ska det då vara! Jag säger; Tillåt dig vara precis den du ÄR! Vi är alla olika!
En del är lagom i sin natur, andra blyga, andra "exentriska" osv. Dvs. Alla är vi unika.
Hylla mångfalden och se hur gott det är att vi alla är olika!
Vore extremt trist om vi alla var exakt lika. Vad skulle vi lära oss då?

Men liksom Karin Boyes text; Det gör ont när knoppar brister. Så gör det ont att hitta sig själv. Just för att vi präglats att imitera och vara "som alla andra" redan när vi lämnas på förskolan och lika mycket så skapar detta ett tryck på att "vara bäst" på något för att synas i denna "grå massa" som vi kallar "LAGOM"

Vi är i grunden andliga, djupa varelser som har ett behov att tillfredställa vår själ.
När vi inte får det tillfredställt så söker vi det på olika sätt.
En del i olika grupper som körer, idrottsföreningar och dyl.
eller så söker vi samhörigheten i att läsa böcker eller lyssna på musik!

"Ur vårt djup och smärta skapas de vackraste texterna"
Många som känner denna inre obalans skriver de vackraste texter eller musik.
Själen måste få uttrycka sig någonstans. Ärligt nu?
På vilket sätt ger du ditt inre uttryck?
Innan jag började denna inre andliga resa för några decenier sedan så var det just musik, musik som hade djupa texter... texter som jag kunde identifiera mitt eget inre med.
Det var både imperiet, scorpions, stryx och Eva Dahlgren. Eller...
Hur många gånger satte jag inte på LP-skivan med Mariah Carey och lyssnade på låten; HERO
Den bar mig så många gånger i mitt unga vuxenliv.  Hade X- antal barn och i allt detta min egen vilsenhet.
Just för att jag hela tiden var andra till lags och inte lyssnade fullt ut på min egen kropp och känslor.
Under denna period förlorade jag både min far, min morfar och min bror. Min kropp som alltid bråkade och en sjukvård som som var helt brutal och oförstående.

Men just denna sång; Hero
Den bokstavligen BAR mig! 
Vi har nog, de allra flesta av oss en låt som betytt extra mycket för oss!

Här är min egna fria tolkning till svenska av texten.

"Hjälten"
Det finns en hjälte, om du ser in i ditt hjärta
Du behöver inte vara rädd för den du är
Där finns svaret om du når in till din själ
Alla sorger som du känner, smälter bort.

refräng
Då kommer hjälten, med styrkan att orka
och din rädsla får inte längre plats
och du vet nu att du överlever allt.
Så när det känns som allt hopp är borta,
Se då in och du är stark.
Då inser du till slut, att hjälten, det är du.

Det är en lång väg, när du möter världen ensam
Ingen tar emot din hand i sin som du får hålla.
Du kan finna kärleken när du söker inom dig
och ensamheten du har känt den försvinner då.

Refräng.
Då kommer hjälten...

(Brygga)
Endast Gud vet, hur svårt är att följa sina drömmar
Men låt aldrig någon, ta dem ifrån dig.
Så håll fast vid dem, det kommer en morgondag
I rätt tid, du finner din väg

Refräng
Då kommer hjälten...
 
 /xo