livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Bottennapp

 
Ja, jag har rejäla sådana också! De smärtar och de stjäl energi. Jag kan blir urförbannad och dra en ramsa, men vad hjälper det? Det går inte förändra världen,  den enda jag kan vara sann mot och vårda först och främst är mig själv.
Men ack så frustrerande det är när människor inte kan skilja på vad som är en brevbärare och vem som är avsändare.
Det händer många gånger att jag utsätts för det misstaget! Just för att jag faktiskt inte bara bär brevet ända hem, utan t.om med är artig nog att lämna det i handen. Att då se mig som avsändaren, när de upplever brevet smärtsamt det är extremt irriterande i längden. Ibland funderar jag; hur länge orkar man vara så omtänksam och till vilket pris?
Jag vet egentligen svaret på den frågan; men frågan är; hur ofta gör du samma sak?
Generöst vill du hjälpa och vara "snäll", men istället upplevs du påträngande och irriterande som en mygga som surrar och de räds att du ska sticka och suga blod?!

Livet är fullt av "bottennapp" som till och med får linan att brista! Eller.. cykeln att välta i hög fart och man slår sig rejält! Men det finns bara en lösning. Lära sig, "kapa linan", sätta på ny krok och fortsätta försöka få stornapp. För förr eller senare så får man den och lyckan är oänligt stor. Eller som 5-åringen som vill lära sig cykla. På med plåster, upp på cykeln, om än den vinglar betänkligt.... det är bara trampa på tills man känner sig säker på sadeln och liksom fisketuren, bara njuter på vägen till målet!  För det mesta i livet är faktiskt vägen mot målet mycket mer viktigt än själva målfållan. 
När ska man man då sluta leverera breven ända fram i handen, symbolmässigt förstås?
Jo, när man börjar dräneras och tar från sin egen inre energi och inte bara av sitt överflöd. Då blir det bara dumdristigt att tro att mottagaren för eller senare ska uppskatta den energi och tid du lägger ner på att ge de en "diamant" varje gång och de bara ser "kolet" 
Så detta är en kortfattat "bibel" hur du vet när du inte kan hjälpa en annan människa. Det är just när du känner dig mer och mer tömd för varje gång och det blir svårare och svårare att veta att du varje gång överlämnar en dyrbar skatt i detta brev, som du vet absolut inte ska komma i andras händer och de istället anklagar för att få kolbitar sända. Då har det gått för långt! Du har gett bort makten och tillåter dem att så att du också börja tro att det endast är kol du med kärlek och omsorg varje gång burit hem för att vara säker på att de får den dyrbaraste leverans direkt i sina "händer".
Jahadå... detta händer mig emellanåt!
Varför, kan då fråga; varför leverar dessa dyrbara "skatter"? När man innerst inne vet att de inte ser värdet?
Ja? Kanske, i mitt fall, för jag hoppas att de ska ta av sig rädslans glasögon och inse vad de får hemburet i detta känslomässiga paket! Sen, att de ska förstå, att jag trots allt "bara" är brevbäraren och inte avsändaren.
Men gamla vanor och rädslor är inget man botar på en dag!
Kliver jag över gränsen många gånger jag tar på mig brevbärarrollen? Självklart! Annars skulle det inte vara bottennapp! Kommer jag att fortsätta bära på dessa dyrgripar? Ja, absolut! Att få vara brevbärare och leverera dessa "diamanter" och få uppleva människor inse att de får dem sända till sig är värt mer än alla diamanter i världen. Själv skulle jag inte finna glädje i att bara tvingas bära hem dem till mig, när de inte är mina att äga.
Jag skulle heller inte med gott samvete kunna vara en "brevbärare" om jag inte visste att de brev jag får i min "livsväska" kom till rätt person. Men dock har jag den insikten att när jag fått nog många "bottennapp" så får jag helt enkelt välja mellan två vägar; skicka innehållet åter avsändaren eller hålla på brevet ett tag!
Dock har min erfarenhet blivit att; OM det börjar bli för många diamanter som aldrig når fram-då kan jag bara välja EN ENDA väg och det är att sända dem; retur avsändaren.
Dvs. avstå att  leverera, hur sorligt jag än finner det!
Är du avsändare eller mottagare, eller kanske t.om också en brevbärare?!
Vad du än är! Vi har bara två känslor som vi kan agera utifrån. Kärlek eller rädsla!
När din rädsla tar över som avsändare eller brevbärare, dvs. du dräneras av energi; då är det bara inse att mottagarens murar är för starka och du kan ingenting göra för tillfället!
Känner du dig träffad som mottagaren? Ja, då ger jag dig rådet; se värdet och "försök inte dräpa budbäraren"!

Ge aldrig bort din kraft genom att tömma din grundenergi. Utan se till att fylla dig och ditt liv med människor som fyller dig  och delar ömsesidigt och ge bara av din överskottsenergi. 
Ge dock aldrig upp, utan ha hoppet som din ledstjärna.
Sinnesrosbönen( Eller första meningarna) är så otroligt visa och kloka. De ger mig båda ro, hopp och kraft att se varje dag lika spännande och fylld av möjligheter. 
Lär dig den utantill, för då slipper du rejäla bottennapp. Själv jobbar jag på att lära mig den, men det är inte alltid så lätt när man har dyslexi!!! /XO

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."