livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Den villkorslösa kärleken

Villkorslös kärlek!!! "Jo, men det vet jag vad det är! Det kan jag!"
Otroligt många som säger så när vi samtalar. 
Ofta  behöver jag inte ställa många frågor, innan någon krackelerar och inser att detta med villkorslöst är extremt svårt.
Jag kan bara ställa frågor som;
Skulle du förlåta den som utsatte dig för sexuellt övergrepp när du var barn?
Skulle du förlåta den du känner som en snäll godhjärtat människa, när du får full insikt om att den bilden är helt skev och istället varit en skräckens människa som gjord det mest horibla du aldrig ens vill tänka; insest? 
Skulle du förlåta den som mördade ditt syskon så brutalt?
De allra flesta säger direkt; ALDRIG!
Då svarar jag; vart är då villkors-lös-heten?

"Jag älskar dig bara så länge du inte gör saker som skadar, men j-vlar också om någon skulle skada de jag älskar"
Liknande kommentarer är rätt så vanliga!
Minns själv när mina barn inte var speciellt stora. Då var det en man där jag bor som "äntligen" blev dömd för våldtäkt på minderårig. Jag minns, än i dag vad jag sa; "skulle han stått framför mig nu, skulle jag skurit av honom det allra heligaste" Min rädsla var enorm.

För ca 15 år sedan så blev jag introducerad i Reiki. Hade aldrig hört talas om det!  Men insåg snabbt att de tekniker som lärdes ut, hade jag redan gjort helt omedvetet. Började redan i tonåren intressera mig för psykologi, kropp och själ och när jag då hittade detta med Reiki så blev min vetgirighet enorm. Barnen började vara större och jag slukade under ca 5 års tid mängder med böcker. Sen blev internet tillgängligt på ett annat sätt och mitt sökande blev ännu vidare. Sen kom jag på att det var dags att infinna sig på facebook för att se, vad var det egentligen för ställe." Vad skrev mina barn där egentligen?"
Det blev forumet som blev starten för mitt sätt att hjälpa. Människor som av olika anledningar började skriva till mig. 
Men även människor i det område jag bor började höra om mig och tog kontakt.
Så där började växandet av mitt mod att faktiskt våga dela av mina erfarenheter och insikterna bara växte och växte... ju mer jag fick dela.  Enda sättet för mig att kunna hjälpa någon är just att våga dela med sig av det som även bor i mig, som inte är det vackraste... för det får andra människor att släppa sina skamkänslor.

Ännu har jag inte träffat en människa som inte återvänder till sin barndom för att kunna börja sitt helande.
Det kan vara små detaljer som fastnat och blivit öppna sår som aldrig läkt! När man sedan börjar prata om det, så inser de flesta att de kunde inte förstå bättre, eller att deras tolkning då fick sådan enorma snedvridna propotioner.
Men det finns ju människor som kommit i min väg som har utsats för mycket värre saker än vad min barndom var!

Min grundinställning ända sedan barn har varit "alla människor är lika mycket värda"
Låter enorm vackert! Själv kunde jag inte leva upp till det...jag tampas än idag med att påminnas om att det är så!
Det fanns så mycket ärr, erfarenheter hur orättvist livet var. Att man visst värderas helt olika.
Allt ifrån vem som är någons förälder, till statusprylar och hur duktig man var.
En egen brokig familj som jag så många gånger skämdes för. Allt som man bar på i skamkänslor.
När jag började förstå mitt eget inre, mina rädslor kontra kärlek så börjad insikten komma.
Det var slut med att hela tiden vara andra till lags. Gissa vad som förväntades av mig.
Det stora aha-ögonblicket var när vi på arbetsplatsen skulle göra en slags psykologiskt spel i lag. Allt för att förstå varandra och lära känna varandra. Men framför allt få insikt om andras bild om en själv. 
Det hela gick ut på att man skulle dra ett kort på egenskaper. Antingen behöll man det om man ansåg att det passade in eller så gav man det till någon!
När kortleken var slut så stod det på mina kort;
Glad
sprallig
Skämtsam
Lätt sam
osv.
Inte ett enda kort om mitt djup. Utan kontentan var; arbetsplatsens ytliga "pajas"!
DET tog hårt och i det ögonblicket var det ett enkelt val att göra 180 graders vändning.

Var tvungen vara mig själv fullt ut och inte vad jag i så många år varit. Någon som hela tiden försökt läsa av, vad andra gav en skev bild av, VEM jag var!
En stor livskris!
"Min man upplever mig totalt förändrad och att jag kanske träffat någon annan." Rädslan av min förändring blev stor. Likafullt så förändrade jag mig inte. Jag tillät mig vara mitt rätta jag!
Så när min man insåg det, så förändrades vår riktning i livet och dynamiken blev mycket mer balanserad.
Denna berättelse säger så mycket vart man kan börja i sitt tankesätt!
För mig är livet en illusion. Just för att hela livet utspelar sig i vårt tankevärld. Självklart händer det saker omkring oss, men det är HUR vi väljer att se på det som avgör om det är rädslan eller kärleken som får styra.

Denna indianhistoria, där den gamla kloke indianen förklarade för sitt barnbarn att;
”vi har en kärleksfull varg och en ond arg varg, fylld med rädsla inom oss och att de två bråkar och slåss hela tiden. Dessa två tar upp stor plats inom oss och det finns egentligen inte plats för de båda.
Det är därför vi kan känna smärtan inifrån.
Men hur ska vi få bort den smärtan, frågar barnbarnet! Vilken varg vinner?  Den gamle kloke indianmannen svarar med kärlek i sitt hjärta;  "Den varg du väljer att mata!"


När min syster mördades så brutalt, så bestämde jag mig att helt släppa rädslan.
Att vara bitter och hata, skulle bara binda mig fast utan det blev ännu ett steg i att fullt ut ha kärleken som min ledstjärna.  -det ska gudarna veta att det är inte en enkel väg!
För många människor vet inte hur de ska bemöta det?
De allra flesta människor har en livshistoria, kantad av sorger, utsatthet och smärta. Rädslan sitter djup och det kan ge uttryck i alla former. Ytlighet, känslig för andras åsikter/ skvaller, aggresivitet, introvert, skeptiskhet eller bitterhet! osv osv...listan går att göra hur lång som helst. 
När det kommer någon som bara ger, ger av kärlek så är det rätt så många som har svårt att tro att det är utan någon slags motprestation som förväntas. "Jaha? Och om du gör det här för mig, vad förväntar du dig tillbaka?"
I mitt liv är det verkligen så; jag förväntar mig ingenting tillbaka och ändå får jag allt och mer därtill! Jag får DELA livshistorier och det är mer värt än all rikedom.
Orden; Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, tycker jag är så talande. För alla behöver få DELA sin livshistoria med någon. Alla behöver få känna sig behövd. Alla behöver uppleva kärlek. Men alla förstår inte att rädslan många gånger stänger ute dem från att få känna, det jag kallar;
Villkorslös kärlek!

Kanske du nu tänker att min tanke är att bara lyssna och inte ifrågasätta eller ge människor både en och annan känga!
Kan nog lätt besvara på den frågan;
Är urjobbig ibland! Då menar jag verkligen smärtsam jobbig!
För att nå in med denna kärlek så måste man ofta bokstavligen krossa rädslans murar. Det gör helt enkelt smärtsamt ont!
Som jag skrev om i första inlägget, så har även jag mängder med rädslor som jag tvingar mig att konfrontera.
Men genom att få dela med andra, deras livsöden och mitt, så hittar vi tillsammans vägar. Oftast snåriga och ja, smärtsamma.

Detta har med åren utvecklats till att faktiskt söka upp det, där mina rädslor är som störst och utmana mig själv för att kärleken ska få större plats.
Faktum är att min hjärta ständigt bara växer och ju fler jag släpper in desto mer "energi" har jag att dela.
Det säger sig själv; ju större tank du har i bilen desto mer bensin går det in och man kan ta sig mycket längre.
" Men hur slut blir du inte att alltid finnas där för alla"? Det är också en fråga jag ofta får! "Har du inte nog med ditt?"
"Allt vad vi ger ut, får vi flerfalt igen"
"Det vi sår, får vi skörda"
----Kloka bibelord----

Jag ser livet som ett äventyr. Vi är stigfinnare på vägen ut...
Dvs. vi måste våga bana ny väg för att hitta skatten bakom all snårigheten.
Tänker att vi alla går våra egna stigar genom livet!
Ibland korsar vi varandras stigar, kanske t.om gör följe efter en stig ett kort tag. Några människor går vi nästan parallellt med genom hela livet! Många som kommer i min väg är just möten i ett vägskäl, eller att vi följs åt en bit. Dessa möten eller delandet av en stig är de värdefulla stunderna när det händer något. När det finns ett nu, där ingen annan finns eller tränger sig mellan utan det är det enkla, avskalade och murar kan krackeleras och rämna.
Självklart finns det människor som är mer än redo att få lämna sina rädslor och se livet med "mina ögon". Helt ärligt, så för många är det en process som tar tid! Det handlar om att våga se sin rädsla och samtidigt känna tillit till att det är värt den smärtan. Men även tillit till den villkorslöshet som jag vill ge och få dem att leva med själva!

Att leva med tanken varje morgon när man vaknar; det enda jag behöver göra idag är att älska är en otroligt skön känsla. Därför att livet blir enormt spännande. Det finns aldrig hopplöshet utan bara möjlighet. 
Det många ser som misstag, ser jag som erfarenheter.
Det många ser som hinder, tar jag som utmaningar.
När någon säger; det går inte förändra, så ser jag det som en tecken att förändringen redan börjat.

Är jag då så här positiv alla dar?
Nej, nej, nej. Det finns dagar när hoppet sinar och mina rädslor tar allt utrymme. Tror det är både sunt och nödvändigt!
För det måste finnas utrymme att faktiskt ge tid att känna vad som ÄR mina rädslor och göra något åt dem.
Det är de sträckor på min stig när jag har reflektionstid.
Går inte att hela tiden bara ge och ge... utan det måste finnas återhämtningstid. Tid att bara vara!
Vissa perioder i mitt liv, har den tiden varit mer viktig än att söka utmaningar och se möjligheter. Finnas tillgänglig.
Utan reflektionstiden så vet jag inte om det är av kärlek eller rädsla jag har agerat!

Att leva med och för villkorslöshet är som att sätta sig i en läckande båt, med en åra och ändå har tillit att båten inte sjunker och att jag kommer dit jag ska. Tillit! Ett av de ord som är bland det viktigaste i våra liv! Utan tillit, så når vi aldrig varandra, oss själva och tilliten är den bro som bär när vi måste passera både djupa stormiga vatten och små små bäckar. Den bron är för somliga stark och för andra extremt skör. Men bättre skör än att den brustit fullständigt!

Nu ska jag ge dig en utmaning;
" Säg till dig själv varje dag i en månad; Det enda jag behöver göra idag är att älska! "
För anteckningar över hur du upplevt dagen och jämför vart du stod när du började. Du kommer upptäcka mycket hos dig själv. På gott och ont!
/XO


Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: