livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Lyckan kommer lyckan går...men vårt inre styr och rår!

Hörde på radion om någon forskning som visade på att människor frisläpper endorfiner när de pratar och människor lyssnar!  Ja, det är för mig nog rätt så självklart att man blir lycklig av att någon lyssnar på vad man känner,tycker och tänker. För det handlar om bekräftelse. Alla människor behöver både bli sedda och bekräftade och just i samtal med andra där det finns både ett givande och tagande, dvs där båda parter blir hörda, sedda och bekräftade så får man ett utbyte av varandra. 

I min vardag så är just detta med samtal otroligt viktigt för mitt välmående. Allt från som detta att skriva och få respons, eller prata i telefon, till att träffas både vänner och arbetskamrater. Utbyte med andra människor helt enkelt. Dock så är det viktiga att man i allt detta delar så det inte blir en som ger och ger och inte får tillbaka samma respons!

Detta återvänder till tilliten. För har man tillit till en människa så törs man dela av sig själv och ju mer man får dela mellan varandra desto större förståelse och insikt får man. Det ger trygghet att veta, att den person jag delat med, delat lika mycket av sitt inre, sin sårbarhet eller rädslor och då kommer också denna känsla av bekräftelse till båda parter och då frigörs dessa endorfiner.

Denna tanke går att överföra på mängder av saker i livet. Som i yrkes roller ex. En medarbetare som har ideér och går till chefen och törs dela  den och där får en bekräftelse på att den ideén kan funderas över.
Eller... en föreläsare som får respons av åhörare, de ställer frågor, eller ser intresserad ut!
Ja...listan går att göra lång....

Men så finns det bottennappen också! Saker som uppstår i livet och man inte får respons! Då dräneras man och istället känner man sig tom. " En lärare som dag ut och in ger och ger till sina elever och de bara klagar" eller det man anser vara en god vän och likafullt så är man fullständigt tom och tömd när man träffats eller bara talats vid. All kraft har gått åt att ge...men "vännen" har liksom bara sugit åt sig allt och inte gett något tillbaka.Det jag kallar energitjuvar.
Man kanske inte riktigt fullt ut själv förstår att man har sådana vänner i sitt liv. Bara att man alltid känner sig slut efter man umgåtts. 
Kanske det är något man gör på fritiden som man älskar att göra, men lika fullt så kommer man hem och mår dåligt efteråt! Hade en sådant samtal för inte allt för länge sedan just om att sjunga och inte få den bekräftelsen, att bli sedd och få ta plats. Att kanske sjunga i fel stämma där rösten inte blir rätt och därför inte heller kommer till sin rätt.
Har själv en sådan erfarenhet. Som barn och ungdom så kunde jag sjunga i princip hur högt som helst och jag sjöng alltid de högsta stämmorna för det var bara jag som kunde ta dem. För mig var det inte något speciellt i det. Att jag på något vis var bättre än andra, utan helt enkelt att jag bara hade en sådan röst. 
Hann flytta x antal gånger innan jag och min man permanent hamnade här. Så jag sökte mig till den kör som fanns närmast och där var det extremt många sopraner men väldigt få altar. Jag var ung, försiktig och känslig. Så var det någon hög överstämma och jag erbjöd mig sjunga den, eftersom det var naturligt för att sjunga högt. Men då fick jag en sådan kommentar som blev en tagg och jag föll som om jag varit en ballong och någon stack luften ur den; "Lilla vännen, vi klarar oss så bra utan dig, ta och sjung med alten i stället" Det var inte ett givande och tagande... utan jag fick veta vad de tyckte om min röst! Ja, så tolkade jag det då. Idag förstår jag situationen på ett helt annat sätt, men då så tog jag det som, att jag sjöng falskt och att jag inte dög. Så jag började sjunga alt....i 10 år!!! Varje övning så ville jag inte fara, men jag åkte iväg likafullt för jag älskade ju att sjunga! Min röst skar sig på de låga tonerna och jag var helt slut i rösten när jag kom hem.  Helt dränerad... 
Vid ett tillfälle så pratade jag med en i denna kör som var med i en liten sånggrupp där alla sjöng varsin stämma och jag sa; " åh, det skulle vara så roligt att vara med i en sådan liten grupp". Då fick jag svaret; " ja, det är roligt! Men då krävs det ju att man kan hålla sin stämma!" Jag hörde; "Du sjunger så falskt"!

Detta fylldes på då det var så få män i kören och jag hade slutat i alten och börjat i sopranen efter att vi fick möjlighet att gå till en sångpedagog och hon direkt sa till mig; men snälla nån! "Du är ju ingen alt du är ju en hög sopran! Inte konstigt du inte kan hålla de låga tonerna, du sjunger ju inte med bröströsten!!! I "det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta i alten och det blev genast så mycket roligare att sjunga och jag fick tillbaka både självkänsla och självförtroende, tills då nästa kommentar av samma person kom;  "Din man kan ju sjunga! Du kan väl stanna hemma med barnen så får han sjunga istället! För vi är så många sopraner, så vi klarar oss"
Tänk vad sådana kommentarer kan bryta ner fort!   Tack och lov så var det i samma veva som jag kom in på utbildningen med Reiki och därmed började lära mig en massa om kropp,själ och andlighet. Rädslor kontra kärlek!

Så jag reflekterade över det som då inträffat och att det varit rädslor som styrt. Från bådas håll! Mina rädslor att inte duga, och dennes persons rädslor att jag blev en konkurent i stället för en tillgång! Så istället för att stärka varandra så hade vi båda försvagat varandra. Jag, genom att ta emot dessa kommentarer utan att säga att de inte var okej att säga och den andre genom att ta av min energi för min rädsla lyste genom och den personen fick "makt" över min svaghet i de ögonblicken. En kick för den personen, men som liksom socker ger hjärnan en kick så sjunker man fort lågt efteråt och då behöver man återigen stjäla energi från andra för att få denna kicken att må bättre. Finns ett klokt ordspråk i detta sammanhang; " Du kan aldrig bli sårad, utan ditt eget medgivande"

Ofta söker vi denna kicken genom att ha "skvaller", att kunna vara den som berättar, eller gärna sprider vidare.
Då visar man i ett socialt sammanhang att man är en kraft att räkna med i den inre cirkel där man får "veta" saker. Men det kan vara på andra sätt också. Vi söker lycka på olika sätt! En del i att vara  "duktig"  för att bli bekräftad och känna att man duger. Andra i att shoppa för att få den kicken av lyckorus...som sedan bara blir saker som blir liggandes eller ett dåligt samvete, då man egentligen inte haft råd eller velat använda det till något annat!. Andra tröstäter för mat ger en sådan person tröst och då lycka...en kort stund!  Eller godis... socker är väl känt att vara mer beroendeframkallande än opium. Hjärnan tar fort upp sockret och man blir sockerhög, för att sedan snabbt dala och blodsockret skjunker och så får man fylla på!
Erkänner genast att jag mer än gärna äter godis och då är det inte bara att jag smakar utan äter. Tycker oftast det är dåligt och jag får fort ont i magen...men lika fullt så går handen ner i påsen!
Var så duktig under flera år och åt inte en karamell. Längtade heller aldrig efter det. Men så på en födelsedag för något år sedan så tyckte jag att jag skulle få en njuta av en chokladkaka och jag tyckte det var så extremt sött och äckligt. Det brände som peppar i munnen. Men likafullt åt jag upp denna bit och sen var det kört!! Då började jag äta mer och mer regelundet och begäret var igång. Nu har det gått 13 dagar in på det nya året och inte en enda bit har åkt in i munnen. Hoppas att jag klarar att inte äta något för jag behöver det inte. Erkänner dock att vissa dagar så skulle jag ha gett någon 100kr bara för en tugga!
Nu vet jag att det ger inte mig någon lycka att äta detta godis, det är bara ett kick för stunden och därför KAN man OM man bestämmer sig att avstå, så går det! Det är som med allt annat. Allt är hela tiden i rörelse som ebb och blod, dag och natt, allt är i rörelse och man måste hela tiden göra valen och känna efter hur man resonerar om och om igen. Precis som vänskaper förändras och försvinner. Man är ständigt i rörelse och ibland är vänskapen i olika skeenden i livet; Den ene befinner sig i ebb och den andra i flod. Just i det ögonblicket är det svårt mötas för man är på helt olika nivåer i livet. Medan när  man är antingen i samma fas eller ute på lugnt öppet "vatten" så har man en lugn plattform där man är i samma nivå. Den kan vara givande eller destruktiv... men båda har samma grund. Sen kan allt helt enkelt stranda... man glider i land och går och var sitt håll...
Jag tänker att;oavsett hur lång tid en vänskap räcker, så är jag tacksam för all den tid den fick. Vi delade det vi behövde lära av varandra och all den kunskapen bär man med sig i den makalöst lätta "livserfarenhetens kunskaps-ryggsäck!

Likadant är det med ett kärleksförhållande. Lycka är inget som sker av sig självt. Utan en daglig eld som måste underhållas lagomt mycket. För lite och glöden slocknar och för mycket så bränner man sig. Min man har jag levt tillsammans med i nästan 30 år. Det har varit en riktig berg och dal-bana. Vi har dock haft lyckan, att vi aldrig förlorat kärleken helt samtidigt utan någon av oss har hållit elden vid liv hela tiden.
Sedan barnen flyttat hemifrån så fick vi uppleva förälskestadiet på nytt! Lika fullt är det en levande låga som hela tiden måste vårdas.

Lycka är inte något som bara kommer och går, utan lycka är något jag upplever är ett högst medvetet val.
Att se positivt på livet. Se möjligheter. Ta tillvara på det som kommer i ens väg och göra något gott av det.
Allt som varit smärta och kris i mitt liv, har jag sett som att; kris är utveckling och utan dessa svackor och dalar så kan man inte känna skillnaden när man känner genuin lycka. 

Så fundera på hur du ser på ordet LYCKA? Hur har du definierat den/det?

/xo






Det gör ont när knoppar brister

Karin Boyes dikt;

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, 
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Hur många har inte hört just orden; det gör ont när knoppar brister?
Men hur många har läst hela Karin Boyes dikt?
Jag ska ärligt säga att jag inför detta inlägg googlade och sökte igen den och verkligen läste hela dikten. 
Kände ju till hennes självmord och homosexualitet eller som det stod på den offentliga sidan om Karin Boye; hennes bisexualitet. Ack så smärtsamt att tänka, hur många människor som än i dag, inte har modet att tala om för sin familj och vänner att de har en sexuell läggning som är något annat än den "normala". För mig är kärleken universiell. Den sitter inte i personen utan i den själsliga samhörigheten. Visst; i alla förhållanden är ofta en sexuell dragning det som gör att man blivit tillsammans. Men den biten är i tid, en väldigt liten del av det liv man i övrigt delar. Många kvinnor som jag pratat med och vi kommit in på detta ämne, har samma tanke som även jag ofta tänkte som yngre. Oj, så enkelt att leva tillsammans med en kvinna! Då, pratade vi inte om den  sexuella läggningen, utan att man tänker lika, man tar tag i saker och ting inomhus och man behöver inte prata och bråka om det, det blir gjort ändå. Man har ett samspel som ligger i "ryggraden" 
Man "talar" samma språk. En diskussion som verkligen blev lyft när boken: 
Män är från Mars, Kvinnor är från Venus, av John Grey kom ut!Översatt till Svenska  År 2000
Dessa rader nedan är kopierade rakt av från Adlibris sida om boken.
»Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor ...« 

Egentligen är det lika bra att inse det vi kommer från olika planeter. Vi män och kvinnor. Och egentligen är det underligt att vi någonsin kan mötas. Med den här jämförelsen visar läkaren John Gray hur de vanligaste konflikterna uppstår mellan män och kvinnor. Han ger råd om hur vi rent praktiskt skall hantera dessa skillnader, och hur förståelsen mellan parterna kan öka.

Men det är inte bara i förhållanden som smärtan och oförståelsen finns. Den finns i hela vårt samhälle. Allt från förskola till äldreboenden. Hela vårt samhälle är fyllt av rädsla för att vara annorlunda, för att dela det inre. Vår kultur är fylld av perfektionism och redan som barn präglas vi att vara bäst, vackrast, smartast! Ja, smalast, mest vältränad!
Man pratar om att Sverige är landet "Lagom". Men min åsikt  är att vi utåt sett ska vara det; inte för kaxig och inte för mesig. Inte för skrytig, men visa vad vi tycker. osv.
Men likafullt så är alla tidningar fyllda med hur vi ska gå ner i vikt, vi ska sminka bort skavanker, hur vi som kvinnor ska köpa sexiga underkläder. Vi har stående tid hos frissan och kanske även på nagelsalongen. Vi lägger ner tusentals kronor på gymkort vi aldrig använder. Tusentals kronor på skönhet men känner oss sällan vackra.
Kyrkbänkar står snart tomma för vi anser oss inte tro, men likafullt är vi andliga varelser.
Så vi söker allt detta utom oss, men min filosofi, är att man måste söka in och där finns vår styrka, vår unika personlighet, vår klokhet, vår skönhet och vår medmänsklighet.
När vi förstår vad som driver oss? Kärleken eller rädslan i olika situationer så kan  vi också hantera denna yttre stress om att vi, speciellt kvinnor måste vara "perfekta"
En människa som är annorlunda eller "unik" som jag hellre säger, så rynkar många på näsan och tänker; ja, ja... hm....
Men tänk! När det dyker upp en sällsynt fågel på ett, för oss människor helt ovanligt ställe, så blir dessa fågelskådare helt lyriska och kan köra hur långt som helst bara för att få "pricka" av i sin bok hur många sorters fåglar de sett! 
Eller om man får se en extremt ovanlig blomsort, djursort.. listan går att göra hur långt som helst. Vi uppskattar då de sällsynta otroligt mycket och värdesätter det mer.

Men en riktigt unik, speciell människa?!
Lagom....ska det då vara! Jag säger; Tillåt dig vara precis den du ÄR! Vi är alla olika!
En del är lagom i sin natur, andra blyga, andra "exentriska" osv. Dvs. Alla är vi unika.
Hylla mångfalden och se hur gott det är att vi alla är olika!
Vore extremt trist om vi alla var exakt lika. Vad skulle vi lära oss då?

Men liksom Karin Boyes text; Det gör ont när knoppar brister. Så gör det ont att hitta sig själv. Just för att vi präglats att imitera och vara "som alla andra" redan när vi lämnas på förskolan och lika mycket så skapar detta ett tryck på att "vara bäst" på något för att synas i denna "grå massa" som vi kallar "LAGOM"

Vi är i grunden andliga, djupa varelser som har ett behov att tillfredställa vår själ.
När vi inte får det tillfredställt så söker vi det på olika sätt.
En del i olika grupper som körer, idrottsföreningar och dyl.
eller så söker vi samhörigheten i att läsa böcker eller lyssna på musik!

"Ur vårt djup och smärta skapas de vackraste texterna"
Många som känner denna inre obalans skriver de vackraste texter eller musik.
Själen måste få uttrycka sig någonstans. Ärligt nu?
På vilket sätt ger du ditt inre uttryck?
Innan jag började denna inre andliga resa för några decenier sedan så var det just musik, musik som hade djupa texter... texter som jag kunde identifiera mitt eget inre med.
Det var både imperiet, scorpions, stryx och Eva Dahlgren. Eller...
Hur många gånger satte jag inte på LP-skivan med Mariah Carey och lyssnade på låten; HERO
Den bar mig så många gånger i mitt unga vuxenliv.  Hade X- antal barn och i allt detta min egen vilsenhet.
Just för att jag hela tiden var andra till lags och inte lyssnade fullt ut på min egen kropp och känslor.
Under denna period förlorade jag både min far, min morfar och min bror. Min kropp som alltid bråkade och en sjukvård som som var helt brutal och oförstående.

Men just denna sång; Hero
Den bokstavligen BAR mig! 
Vi har nog, de allra flesta av oss en låt som betytt extra mycket för oss!

Här är min egna fria tolkning till svenska av texten.

"Hjälten"
Det finns en hjälte, om du ser in i ditt hjärta
Du behöver inte vara rädd för den du är
Där finns svaret om du når in till din själ
Alla sorger som du känner, smälter bort.

refräng
Då kommer hjälten, med styrkan att orka
och din rädsla får inte längre plats
och du vet nu att du överlever allt.
Så när det känns som allt hopp är borta,
Se då in och du är stark.
Då inser du till slut, att hjälten, det är du.

Det är en lång väg, när du möter världen ensam
Ingen tar emot din hand i sin som du får hålla.
Du kan finna kärleken när du söker inom dig
och ensamheten du har känt den försvinner då.

Refräng.
Då kommer hjälten...

(Brygga)
Endast Gud vet, hur svårt är att följa sina drömmar
Men låt aldrig någon, ta dem ifrån dig.
Så håll fast vid dem, det kommer en morgondag
I rätt tid, du finner din väg

Refräng
Då kommer hjälten...
 
 /xo

Den villkorslösa kärleken

Villkorslös kärlek!!! "Jo, men det vet jag vad det är! Det kan jag!"
Otroligt många som säger så när vi samtalar. 
Ofta  behöver jag inte ställa många frågor, innan någon krackelerar och inser att detta med villkorslöst är extremt svårt.
Jag kan bara ställa frågor som;
Skulle du förlåta den som utsatte dig för sexuellt övergrepp när du var barn?
Skulle du förlåta den du känner som en snäll godhjärtat människa, när du får full insikt om att den bilden är helt skev och istället varit en skräckens människa som gjord det mest horibla du aldrig ens vill tänka; insest? 
Skulle du förlåta den som mördade ditt syskon så brutalt?
De allra flesta säger direkt; ALDRIG!
Då svarar jag; vart är då villkors-lös-heten?

"Jag älskar dig bara så länge du inte gör saker som skadar, men j-vlar också om någon skulle skada de jag älskar"
Liknande kommentarer är rätt så vanliga!
Minns själv när mina barn inte var speciellt stora. Då var det en man där jag bor som "äntligen" blev dömd för våldtäkt på minderårig. Jag minns, än i dag vad jag sa; "skulle han stått framför mig nu, skulle jag skurit av honom det allra heligaste" Min rädsla var enorm.

För ca 15 år sedan så blev jag introducerad i Reiki. Hade aldrig hört talas om det!  Men insåg snabbt att de tekniker som lärdes ut, hade jag redan gjort helt omedvetet. Började redan i tonåren intressera mig för psykologi, kropp och själ och när jag då hittade detta med Reiki så blev min vetgirighet enorm. Barnen började vara större och jag slukade under ca 5 års tid mängder med böcker. Sen blev internet tillgängligt på ett annat sätt och mitt sökande blev ännu vidare. Sen kom jag på att det var dags att infinna sig på facebook för att se, vad var det egentligen för ställe." Vad skrev mina barn där egentligen?"
Det blev forumet som blev starten för mitt sätt att hjälpa. Människor som av olika anledningar började skriva till mig. 
Men även människor i det område jag bor började höra om mig och tog kontakt.
Så där började växandet av mitt mod att faktiskt våga dela av mina erfarenheter och insikterna bara växte och växte... ju mer jag fick dela.  Enda sättet för mig att kunna hjälpa någon är just att våga dela med sig av det som även bor i mig, som inte är det vackraste... för det får andra människor att släppa sina skamkänslor.

Ännu har jag inte träffat en människa som inte återvänder till sin barndom för att kunna börja sitt helande.
Det kan vara små detaljer som fastnat och blivit öppna sår som aldrig läkt! När man sedan börjar prata om det, så inser de flesta att de kunde inte förstå bättre, eller att deras tolkning då fick sådan enorma snedvridna propotioner.
Men det finns ju människor som kommit i min väg som har utsats för mycket värre saker än vad min barndom var!

Min grundinställning ända sedan barn har varit "alla människor är lika mycket värda"
Låter enorm vackert! Själv kunde jag inte leva upp till det...jag tampas än idag med att påminnas om att det är så!
Det fanns så mycket ärr, erfarenheter hur orättvist livet var. Att man visst värderas helt olika.
Allt ifrån vem som är någons förälder, till statusprylar och hur duktig man var.
En egen brokig familj som jag så många gånger skämdes för. Allt som man bar på i skamkänslor.
När jag började förstå mitt eget inre, mina rädslor kontra kärlek så börjad insikten komma.
Det var slut med att hela tiden vara andra till lags. Gissa vad som förväntades av mig.
Det stora aha-ögonblicket var när vi på arbetsplatsen skulle göra en slags psykologiskt spel i lag. Allt för att förstå varandra och lära känna varandra. Men framför allt få insikt om andras bild om en själv. 
Det hela gick ut på att man skulle dra ett kort på egenskaper. Antingen behöll man det om man ansåg att det passade in eller så gav man det till någon!
När kortleken var slut så stod det på mina kort;
Glad
sprallig
Skämtsam
Lätt sam
osv.
Inte ett enda kort om mitt djup. Utan kontentan var; arbetsplatsens ytliga "pajas"!
DET tog hårt och i det ögonblicket var det ett enkelt val att göra 180 graders vändning.

Var tvungen vara mig själv fullt ut och inte vad jag i så många år varit. Någon som hela tiden försökt läsa av, vad andra gav en skev bild av, VEM jag var!
En stor livskris!
"Min man upplever mig totalt förändrad och att jag kanske träffat någon annan." Rädslan av min förändring blev stor. Likafullt så förändrade jag mig inte. Jag tillät mig vara mitt rätta jag!
Så när min man insåg det, så förändrades vår riktning i livet och dynamiken blev mycket mer balanserad.
Denna berättelse säger så mycket vart man kan börja i sitt tankesätt!
För mig är livet en illusion. Just för att hela livet utspelar sig i vårt tankevärld. Självklart händer det saker omkring oss, men det är HUR vi väljer att se på det som avgör om det är rädslan eller kärleken som får styra.

Denna indianhistoria, där den gamla kloke indianen förklarade för sitt barnbarn att;
”vi har en kärleksfull varg och en ond arg varg, fylld med rädsla inom oss och att de två bråkar och slåss hela tiden. Dessa två tar upp stor plats inom oss och det finns egentligen inte plats för de båda.
Det är därför vi kan känna smärtan inifrån.
Men hur ska vi få bort den smärtan, frågar barnbarnet! Vilken varg vinner?  Den gamle kloke indianmannen svarar med kärlek i sitt hjärta;  "Den varg du väljer att mata!"


När min syster mördades så brutalt, så bestämde jag mig att helt släppa rädslan.
Att vara bitter och hata, skulle bara binda mig fast utan det blev ännu ett steg i att fullt ut ha kärleken som min ledstjärna.  -det ska gudarna veta att det är inte en enkel väg!
För många människor vet inte hur de ska bemöta det?
De allra flesta människor har en livshistoria, kantad av sorger, utsatthet och smärta. Rädslan sitter djup och det kan ge uttryck i alla former. Ytlighet, känslig för andras åsikter/ skvaller, aggresivitet, introvert, skeptiskhet eller bitterhet! osv osv...listan går att göra hur lång som helst. 
När det kommer någon som bara ger, ger av kärlek så är det rätt så många som har svårt att tro att det är utan någon slags motprestation som förväntas. "Jaha? Och om du gör det här för mig, vad förväntar du dig tillbaka?"
I mitt liv är det verkligen så; jag förväntar mig ingenting tillbaka och ändå får jag allt och mer därtill! Jag får DELA livshistorier och det är mer värt än all rikedom.
Orden; Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg, tycker jag är så talande. För alla behöver få DELA sin livshistoria med någon. Alla behöver få känna sig behövd. Alla behöver uppleva kärlek. Men alla förstår inte att rädslan många gånger stänger ute dem från att få känna, det jag kallar;
Villkorslös kärlek!

Kanske du nu tänker att min tanke är att bara lyssna och inte ifrågasätta eller ge människor både en och annan känga!
Kan nog lätt besvara på den frågan;
Är urjobbig ibland! Då menar jag verkligen smärtsam jobbig!
För att nå in med denna kärlek så måste man ofta bokstavligen krossa rädslans murar. Det gör helt enkelt smärtsamt ont!
Som jag skrev om i första inlägget, så har även jag mängder med rädslor som jag tvingar mig att konfrontera.
Men genom att få dela med andra, deras livsöden och mitt, så hittar vi tillsammans vägar. Oftast snåriga och ja, smärtsamma.

Detta har med åren utvecklats till att faktiskt söka upp det, där mina rädslor är som störst och utmana mig själv för att kärleken ska få större plats.
Faktum är att min hjärta ständigt bara växer och ju fler jag släpper in desto mer "energi" har jag att dela.
Det säger sig själv; ju större tank du har i bilen desto mer bensin går det in och man kan ta sig mycket längre.
" Men hur slut blir du inte att alltid finnas där för alla"? Det är också en fråga jag ofta får! "Har du inte nog med ditt?"
"Allt vad vi ger ut, får vi flerfalt igen"
"Det vi sår, får vi skörda"
----Kloka bibelord----

Jag ser livet som ett äventyr. Vi är stigfinnare på vägen ut...
Dvs. vi måste våga bana ny väg för att hitta skatten bakom all snårigheten.
Tänker att vi alla går våra egna stigar genom livet!
Ibland korsar vi varandras stigar, kanske t.om gör följe efter en stig ett kort tag. Några människor går vi nästan parallellt med genom hela livet! Många som kommer i min väg är just möten i ett vägskäl, eller att vi följs åt en bit. Dessa möten eller delandet av en stig är de värdefulla stunderna när det händer något. När det finns ett nu, där ingen annan finns eller tränger sig mellan utan det är det enkla, avskalade och murar kan krackeleras och rämna.
Självklart finns det människor som är mer än redo att få lämna sina rädslor och se livet med "mina ögon". Helt ärligt, så för många är det en process som tar tid! Det handlar om att våga se sin rädsla och samtidigt känna tillit till att det är värt den smärtan. Men även tillit till den villkorslöshet som jag vill ge och få dem att leva med själva!

Att leva med tanken varje morgon när man vaknar; det enda jag behöver göra idag är att älska är en otroligt skön känsla. Därför att livet blir enormt spännande. Det finns aldrig hopplöshet utan bara möjlighet. 
Det många ser som misstag, ser jag som erfarenheter.
Det många ser som hinder, tar jag som utmaningar.
När någon säger; det går inte förändra, så ser jag det som en tecken att förändringen redan börjat.

Är jag då så här positiv alla dar?
Nej, nej, nej. Det finns dagar när hoppet sinar och mina rädslor tar allt utrymme. Tror det är både sunt och nödvändigt!
För det måste finnas utrymme att faktiskt ge tid att känna vad som ÄR mina rädslor och göra något åt dem.
Det är de sträckor på min stig när jag har reflektionstid.
Går inte att hela tiden bara ge och ge... utan det måste finnas återhämtningstid. Tid att bara vara!
Vissa perioder i mitt liv, har den tiden varit mer viktig än att söka utmaningar och se möjligheter. Finnas tillgänglig.
Utan reflektionstiden så vet jag inte om det är av kärlek eller rädsla jag har agerat!

Att leva med och för villkorslöshet är som att sätta sig i en läckande båt, med en åra och ändå har tillit att båten inte sjunker och att jag kommer dit jag ska. Tillit! Ett av de ord som är bland det viktigaste i våra liv! Utan tillit, så når vi aldrig varandra, oss själva och tilliten är den bro som bär när vi måste passera både djupa stormiga vatten och små små bäckar. Den bron är för somliga stark och för andra extremt skör. Men bättre skör än att den brustit fullständigt!

Nu ska jag ge dig en utmaning;
" Säg till dig själv varje dag i en månad; Det enda jag behöver göra idag är att älska! "
För anteckningar över hur du upplevt dagen och jämför vart du stod när du började. Du kommer upptäcka mycket hos dig själv. På gott och ont!
/XO