livslustochbottennapp.blogg.se

Mina erfarenheter av;Relationer, reflektioner och livets i allmänhet!

Bottennapp

 
Ja, jag har rejäla sådana också! De smärtar och de stjäl energi. Jag kan blir urförbannad och dra en ramsa, men vad hjälper det? Det går inte förändra världen,  den enda jag kan vara sann mot och vårda först och främst är mig själv.
Men ack så frustrerande det är när människor inte kan skilja på vad som är en brevbärare och vem som är avsändare.
Det händer många gånger att jag utsätts för det misstaget! Just för att jag faktiskt inte bara bär brevet ända hem, utan t.om med är artig nog att lämna det i handen. Att då se mig som avsändaren, när de upplever brevet smärtsamt det är extremt irriterande i längden. Ibland funderar jag; hur länge orkar man vara så omtänksam och till vilket pris?
Jag vet egentligen svaret på den frågan; men frågan är; hur ofta gör du samma sak?
Generöst vill du hjälpa och vara "snäll", men istället upplevs du påträngande och irriterande som en mygga som surrar och de räds att du ska sticka och suga blod?!

Livet är fullt av "bottennapp" som till och med får linan att brista! Eller.. cykeln att välta i hög fart och man slår sig rejält! Men det finns bara en lösning. Lära sig, "kapa linan", sätta på ny krok och fortsätta försöka få stornapp. För förr eller senare så får man den och lyckan är oänligt stor. Eller som 5-åringen som vill lära sig cykla. På med plåster, upp på cykeln, om än den vinglar betänkligt.... det är bara trampa på tills man känner sig säker på sadeln och liksom fisketuren, bara njuter på vägen till målet!  För det mesta i livet är faktiskt vägen mot målet mycket mer viktigt än själva målfållan. 
När ska man man då sluta leverera breven ända fram i handen, symbolmässigt förstås?
Jo, när man börjar dräneras och tar från sin egen inre energi och inte bara av sitt överflöd. Då blir det bara dumdristigt att tro att mottagaren för eller senare ska uppskatta den energi och tid du lägger ner på att ge de en "diamant" varje gång och de bara ser "kolet" 
Så detta är en kortfattat "bibel" hur du vet när du inte kan hjälpa en annan människa. Det är just när du känner dig mer och mer tömd för varje gång och det blir svårare och svårare att veta att du varje gång överlämnar en dyrbar skatt i detta brev, som du vet absolut inte ska komma i andras händer och de istället anklagar för att få kolbitar sända. Då har det gått för långt! Du har gett bort makten och tillåter dem att så att du också börja tro att det endast är kol du med kärlek och omsorg varje gång burit hem för att vara säker på att de får den dyrbaraste leverans direkt i sina "händer".
Jahadå... detta händer mig emellanåt!
Varför, kan då fråga; varför leverar dessa dyrbara "skatter"? När man innerst inne vet att de inte ser värdet?
Ja? Kanske, i mitt fall, för jag hoppas att de ska ta av sig rädslans glasögon och inse vad de får hemburet i detta känslomässiga paket! Sen, att de ska förstå, att jag trots allt "bara" är brevbäraren och inte avsändaren.
Men gamla vanor och rädslor är inget man botar på en dag!
Kliver jag över gränsen många gånger jag tar på mig brevbärarrollen? Självklart! Annars skulle det inte vara bottennapp! Kommer jag att fortsätta bära på dessa dyrgripar? Ja, absolut! Att få vara brevbärare och leverera dessa "diamanter" och få uppleva människor inse att de får dem sända till sig är värt mer än alla diamanter i världen. Själv skulle jag inte finna glädje i att bara tvingas bära hem dem till mig, när de inte är mina att äga.
Jag skulle heller inte med gott samvete kunna vara en "brevbärare" om jag inte visste att de brev jag får i min "livsväska" kom till rätt person. Men dock har jag den insikten att när jag fått nog många "bottennapp" så får jag helt enkelt välja mellan två vägar; skicka innehållet åter avsändaren eller hålla på brevet ett tag!
Dock har min erfarenhet blivit att; OM det börjar bli för många diamanter som aldrig når fram-då kan jag bara välja EN ENDA väg och det är att sända dem; retur avsändaren.
Dvs. avstå att  leverera, hur sorligt jag än finner det!
Är du avsändare eller mottagare, eller kanske t.om också en brevbärare?!
Vad du än är! Vi har bara två känslor som vi kan agera utifrån. Kärlek eller rädsla!
När din rädsla tar över som avsändare eller brevbärare, dvs. du dräneras av energi; då är det bara inse att mottagarens murar är för starka och du kan ingenting göra för tillfället!
Känner du dig träffad som mottagaren? Ja, då ger jag dig rådet; se värdet och "försök inte dräpa budbäraren"!

Ge aldrig bort din kraft genom att tömma din grundenergi. Utan se till att fylla dig och ditt liv med människor som fyller dig  och delar ömsesidigt och ge bara av din överskottsenergi. 
Ge dock aldrig upp, utan ha hoppet som din ledstjärna.
Sinnesrosbönen( Eller första meningarna) är så otroligt visa och kloka. De ger mig båda ro, hopp och kraft att se varje dag lika spännande och fylld av möjligheter. 
Lär dig den utantill, för då slipper du rejäla bottennapp. Själv jobbar jag på att lära mig den, men det är inte alltid så lätt när man har dyslexi!!! /XO

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden."


Lyckan kommer lyckan går...men vårt inre styr och rår!

Hörde på radion om någon forskning som visade på att människor frisläpper endorfiner när de pratar och människor lyssnar!  Ja, det är för mig nog rätt så självklart att man blir lycklig av att någon lyssnar på vad man känner,tycker och tänker. För det handlar om bekräftelse. Alla människor behöver både bli sedda och bekräftade och just i samtal med andra där det finns både ett givande och tagande, dvs där båda parter blir hörda, sedda och bekräftade så får man ett utbyte av varandra. 

I min vardag så är just detta med samtal otroligt viktigt för mitt välmående. Allt från som detta att skriva och få respons, eller prata i telefon, till att träffas både vänner och arbetskamrater. Utbyte med andra människor helt enkelt. Dock så är det viktiga att man i allt detta delar så det inte blir en som ger och ger och inte får tillbaka samma respons!

Detta återvänder till tilliten. För har man tillit till en människa så törs man dela av sig själv och ju mer man får dela mellan varandra desto större förståelse och insikt får man. Det ger trygghet att veta, att den person jag delat med, delat lika mycket av sitt inre, sin sårbarhet eller rädslor och då kommer också denna känsla av bekräftelse till båda parter och då frigörs dessa endorfiner.

Denna tanke går att överföra på mängder av saker i livet. Som i yrkes roller ex. En medarbetare som har ideér och går till chefen och törs dela  den och där får en bekräftelse på att den ideén kan funderas över.
Eller... en föreläsare som får respons av åhörare, de ställer frågor, eller ser intresserad ut!
Ja...listan går att göra lång....

Men så finns det bottennappen också! Saker som uppstår i livet och man inte får respons! Då dräneras man och istället känner man sig tom. " En lärare som dag ut och in ger och ger till sina elever och de bara klagar" eller det man anser vara en god vän och likafullt så är man fullständigt tom och tömd när man träffats eller bara talats vid. All kraft har gått åt att ge...men "vännen" har liksom bara sugit åt sig allt och inte gett något tillbaka.Det jag kallar energitjuvar.
Man kanske inte riktigt fullt ut själv förstår att man har sådana vänner i sitt liv. Bara att man alltid känner sig slut efter man umgåtts. 
Kanske det är något man gör på fritiden som man älskar att göra, men lika fullt så kommer man hem och mår dåligt efteråt! Hade en sådant samtal för inte allt för länge sedan just om att sjunga och inte få den bekräftelsen, att bli sedd och få ta plats. Att kanske sjunga i fel stämma där rösten inte blir rätt och därför inte heller kommer till sin rätt.
Har själv en sådan erfarenhet. Som barn och ungdom så kunde jag sjunga i princip hur högt som helst och jag sjöng alltid de högsta stämmorna för det var bara jag som kunde ta dem. För mig var det inte något speciellt i det. Att jag på något vis var bättre än andra, utan helt enkelt att jag bara hade en sådan röst. 
Hann flytta x antal gånger innan jag och min man permanent hamnade här. Så jag sökte mig till den kör som fanns närmast och där var det extremt många sopraner men väldigt få altar. Jag var ung, försiktig och känslig. Så var det någon hög överstämma och jag erbjöd mig sjunga den, eftersom det var naturligt för att sjunga högt. Men då fick jag en sådan kommentar som blev en tagg och jag föll som om jag varit en ballong och någon stack luften ur den; "Lilla vännen, vi klarar oss så bra utan dig, ta och sjung med alten i stället" Det var inte ett givande och tagande... utan jag fick veta vad de tyckte om min röst! Ja, så tolkade jag det då. Idag förstår jag situationen på ett helt annat sätt, men då så tog jag det som, att jag sjöng falskt och att jag inte dög. Så jag började sjunga alt....i 10 år!!! Varje övning så ville jag inte fara, men jag åkte iväg likafullt för jag älskade ju att sjunga! Min röst skar sig på de låga tonerna och jag var helt slut i rösten när jag kom hem.  Helt dränerad... 
Vid ett tillfälle så pratade jag med en i denna kör som var med i en liten sånggrupp där alla sjöng varsin stämma och jag sa; " åh, det skulle vara så roligt att vara med i en sådan liten grupp". Då fick jag svaret; " ja, det är roligt! Men då krävs det ju att man kan hålla sin stämma!" Jag hörde; "Du sjunger så falskt"!

Detta fylldes på då det var så få män i kören och jag hade slutat i alten och börjat i sopranen efter att vi fick möjlighet att gå till en sångpedagog och hon direkt sa till mig; men snälla nån! "Du är ju ingen alt du är ju en hög sopran! Inte konstigt du inte kan hålla de låga tonerna, du sjunger ju inte med bröströsten!!! I "det ögonblicket bestämde jag mig för att sluta i alten och det blev genast så mycket roligare att sjunga och jag fick tillbaka både självkänsla och självförtroende, tills då nästa kommentar av samma person kom;  "Din man kan ju sjunga! Du kan väl stanna hemma med barnen så får han sjunga istället! För vi är så många sopraner, så vi klarar oss"
Tänk vad sådana kommentarer kan bryta ner fort!   Tack och lov så var det i samma veva som jag kom in på utbildningen med Reiki och därmed började lära mig en massa om kropp,själ och andlighet. Rädslor kontra kärlek!

Så jag reflekterade över det som då inträffat och att det varit rädslor som styrt. Från bådas håll! Mina rädslor att inte duga, och dennes persons rädslor att jag blev en konkurent i stället för en tillgång! Så istället för att stärka varandra så hade vi båda försvagat varandra. Jag, genom att ta emot dessa kommentarer utan att säga att de inte var okej att säga och den andre genom att ta av min energi för min rädsla lyste genom och den personen fick "makt" över min svaghet i de ögonblicken. En kick för den personen, men som liksom socker ger hjärnan en kick så sjunker man fort lågt efteråt och då behöver man återigen stjäla energi från andra för att få denna kicken att må bättre. Finns ett klokt ordspråk i detta sammanhang; " Du kan aldrig bli sårad, utan ditt eget medgivande"

Ofta söker vi denna kicken genom att ha "skvaller", att kunna vara den som berättar, eller gärna sprider vidare.
Då visar man i ett socialt sammanhang att man är en kraft att räkna med i den inre cirkel där man får "veta" saker. Men det kan vara på andra sätt också. Vi söker lycka på olika sätt! En del i att vara  "duktig"  för att bli bekräftad och känna att man duger. Andra i att shoppa för att få den kicken av lyckorus...som sedan bara blir saker som blir liggandes eller ett dåligt samvete, då man egentligen inte haft råd eller velat använda det till något annat!. Andra tröstäter för mat ger en sådan person tröst och då lycka...en kort stund!  Eller godis... socker är väl känt att vara mer beroendeframkallande än opium. Hjärnan tar fort upp sockret och man blir sockerhög, för att sedan snabbt dala och blodsockret skjunker och så får man fylla på!
Erkänner genast att jag mer än gärna äter godis och då är det inte bara att jag smakar utan äter. Tycker oftast det är dåligt och jag får fort ont i magen...men lika fullt så går handen ner i påsen!
Var så duktig under flera år och åt inte en karamell. Längtade heller aldrig efter det. Men så på en födelsedag för något år sedan så tyckte jag att jag skulle få en njuta av en chokladkaka och jag tyckte det var så extremt sött och äckligt. Det brände som peppar i munnen. Men likafullt åt jag upp denna bit och sen var det kört!! Då började jag äta mer och mer regelundet och begäret var igång. Nu har det gått 13 dagar in på det nya året och inte en enda bit har åkt in i munnen. Hoppas att jag klarar att inte äta något för jag behöver det inte. Erkänner dock att vissa dagar så skulle jag ha gett någon 100kr bara för en tugga!
Nu vet jag att det ger inte mig någon lycka att äta detta godis, det är bara ett kick för stunden och därför KAN man OM man bestämmer sig att avstå, så går det! Det är som med allt annat. Allt är hela tiden i rörelse som ebb och blod, dag och natt, allt är i rörelse och man måste hela tiden göra valen och känna efter hur man resonerar om och om igen. Precis som vänskaper förändras och försvinner. Man är ständigt i rörelse och ibland är vänskapen i olika skeenden i livet; Den ene befinner sig i ebb och den andra i flod. Just i det ögonblicket är det svårt mötas för man är på helt olika nivåer i livet. Medan när  man är antingen i samma fas eller ute på lugnt öppet "vatten" så har man en lugn plattform där man är i samma nivå. Den kan vara givande eller destruktiv... men båda har samma grund. Sen kan allt helt enkelt stranda... man glider i land och går och var sitt håll...
Jag tänker att;oavsett hur lång tid en vänskap räcker, så är jag tacksam för all den tid den fick. Vi delade det vi behövde lära av varandra och all den kunskapen bär man med sig i den makalöst lätta "livserfarenhetens kunskaps-ryggsäck!

Likadant är det med ett kärleksförhållande. Lycka är inget som sker av sig självt. Utan en daglig eld som måste underhållas lagomt mycket. För lite och glöden slocknar och för mycket så bränner man sig. Min man har jag levt tillsammans med i nästan 30 år. Det har varit en riktig berg och dal-bana. Vi har dock haft lyckan, att vi aldrig förlorat kärleken helt samtidigt utan någon av oss har hållit elden vid liv hela tiden.
Sedan barnen flyttat hemifrån så fick vi uppleva förälskestadiet på nytt! Lika fullt är det en levande låga som hela tiden måste vårdas.

Lycka är inte något som bara kommer och går, utan lycka är något jag upplever är ett högst medvetet val.
Att se positivt på livet. Se möjligheter. Ta tillvara på det som kommer i ens väg och göra något gott av det.
Allt som varit smärta och kris i mitt liv, har jag sett som att; kris är utveckling och utan dessa svackor och dalar så kan man inte känna skillnaden när man känner genuin lycka. 

Så fundera på hur du ser på ordet LYCKA? Hur har du definierat den/det?

/xo






Det gör ont när knoppar brister

Karin Boyes dikt;

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan  
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper, 
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
- känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
Hur många har inte hört just orden; det gör ont när knoppar brister?
Men hur många har läst hela Karin Boyes dikt?
Jag ska ärligt säga att jag inför detta inlägg googlade och sökte igen den och verkligen läste hela dikten. 
Kände ju till hennes självmord och homosexualitet eller som det stod på den offentliga sidan om Karin Boye; hennes bisexualitet. Ack så smärtsamt att tänka, hur många människor som än i dag, inte har modet att tala om för sin familj och vänner att de har en sexuell läggning som är något annat än den "normala". För mig är kärleken universiell. Den sitter inte i personen utan i den själsliga samhörigheten. Visst; i alla förhållanden är ofta en sexuell dragning det som gör att man blivit tillsammans. Men den biten är i tid, en väldigt liten del av det liv man i övrigt delar. Många kvinnor som jag pratat med och vi kommit in på detta ämne, har samma tanke som även jag ofta tänkte som yngre. Oj, så enkelt att leva tillsammans med en kvinna! Då, pratade vi inte om den  sexuella läggningen, utan att man tänker lika, man tar tag i saker och ting inomhus och man behöver inte prata och bråka om det, det blir gjort ändå. Man har ett samspel som ligger i "ryggraden" 
Man "talar" samma språk. En diskussion som verkligen blev lyft när boken: 
Män är från Mars, Kvinnor är från Venus, av John Grey kom ut!Översatt till Svenska  År 2000
Dessa rader nedan är kopierade rakt av från Adlibris sida om boken.
»Det finns två sorters människor. De bor på varsin planet, Venus och Mars. På planeten Venus odlar invånarna sitt känsloliv. Invånarna på Mars är inte intresserade av känslor ...« 

Egentligen är det lika bra att inse det vi kommer från olika planeter. Vi män och kvinnor. Och egentligen är det underligt att vi någonsin kan mötas. Med den här jämförelsen visar läkaren John Gray hur de vanligaste konflikterna uppstår mellan män och kvinnor. Han ger råd om hur vi rent praktiskt skall hantera dessa skillnader, och hur förståelsen mellan parterna kan öka.

Men det är inte bara i förhållanden som smärtan och oförståelsen finns. Den finns i hela vårt samhälle. Allt från förskola till äldreboenden. Hela vårt samhälle är fyllt av rädsla för att vara annorlunda, för att dela det inre. Vår kultur är fylld av perfektionism och redan som barn präglas vi att vara bäst, vackrast, smartast! Ja, smalast, mest vältränad!
Man pratar om att Sverige är landet "Lagom". Men min åsikt  är att vi utåt sett ska vara det; inte för kaxig och inte för mesig. Inte för skrytig, men visa vad vi tycker. osv.
Men likafullt så är alla tidningar fyllda med hur vi ska gå ner i vikt, vi ska sminka bort skavanker, hur vi som kvinnor ska köpa sexiga underkläder. Vi har stående tid hos frissan och kanske även på nagelsalongen. Vi lägger ner tusentals kronor på gymkort vi aldrig använder. Tusentals kronor på skönhet men känner oss sällan vackra.
Kyrkbänkar står snart tomma för vi anser oss inte tro, men likafullt är vi andliga varelser.
Så vi söker allt detta utom oss, men min filosofi, är att man måste söka in och där finns vår styrka, vår unika personlighet, vår klokhet, vår skönhet och vår medmänsklighet.
När vi förstår vad som driver oss? Kärleken eller rädslan i olika situationer så kan  vi också hantera denna yttre stress om att vi, speciellt kvinnor måste vara "perfekta"
En människa som är annorlunda eller "unik" som jag hellre säger, så rynkar många på näsan och tänker; ja, ja... hm....
Men tänk! När det dyker upp en sällsynt fågel på ett, för oss människor helt ovanligt ställe, så blir dessa fågelskådare helt lyriska och kan köra hur långt som helst bara för att få "pricka" av i sin bok hur många sorters fåglar de sett! 
Eller om man får se en extremt ovanlig blomsort, djursort.. listan går att göra hur långt som helst. Vi uppskattar då de sällsynta otroligt mycket och värdesätter det mer.

Men en riktigt unik, speciell människa?!
Lagom....ska det då vara! Jag säger; Tillåt dig vara precis den du ÄR! Vi är alla olika!
En del är lagom i sin natur, andra blyga, andra "exentriska" osv. Dvs. Alla är vi unika.
Hylla mångfalden och se hur gott det är att vi alla är olika!
Vore extremt trist om vi alla var exakt lika. Vad skulle vi lära oss då?

Men liksom Karin Boyes text; Det gör ont när knoppar brister. Så gör det ont att hitta sig själv. Just för att vi präglats att imitera och vara "som alla andra" redan när vi lämnas på förskolan och lika mycket så skapar detta ett tryck på att "vara bäst" på något för att synas i denna "grå massa" som vi kallar "LAGOM"

Vi är i grunden andliga, djupa varelser som har ett behov att tillfredställa vår själ.
När vi inte får det tillfredställt så söker vi det på olika sätt.
En del i olika grupper som körer, idrottsföreningar och dyl.
eller så söker vi samhörigheten i att läsa böcker eller lyssna på musik!

"Ur vårt djup och smärta skapas de vackraste texterna"
Många som känner denna inre obalans skriver de vackraste texter eller musik.
Själen måste få uttrycka sig någonstans. Ärligt nu?
På vilket sätt ger du ditt inre uttryck?
Innan jag började denna inre andliga resa för några decenier sedan så var det just musik, musik som hade djupa texter... texter som jag kunde identifiera mitt eget inre med.
Det var både imperiet, scorpions, stryx och Eva Dahlgren. Eller...
Hur många gånger satte jag inte på LP-skivan med Mariah Carey och lyssnade på låten; HERO
Den bar mig så många gånger i mitt unga vuxenliv.  Hade X- antal barn och i allt detta min egen vilsenhet.
Just för att jag hela tiden var andra till lags och inte lyssnade fullt ut på min egen kropp och känslor.
Under denna period förlorade jag både min far, min morfar och min bror. Min kropp som alltid bråkade och en sjukvård som som var helt brutal och oförstående.

Men just denna sång; Hero
Den bokstavligen BAR mig! 
Vi har nog, de allra flesta av oss en låt som betytt extra mycket för oss!

Här är min egna fria tolkning till svenska av texten.

"Hjälten"
Det finns en hjälte, om du ser in i ditt hjärta
Du behöver inte vara rädd för den du är
Där finns svaret om du når in till din själ
Alla sorger som du känner, smälter bort.

refräng
Då kommer hjälten, med styrkan att orka
och din rädsla får inte längre plats
och du vet nu att du överlever allt.
Så när det känns som allt hopp är borta,
Se då in och du är stark.
Då inser du till slut, att hjälten, det är du.

Det är en lång väg, när du möter världen ensam
Ingen tar emot din hand i sin som du får hålla.
Du kan finna kärleken när du söker inom dig
och ensamheten du har känt den försvinner då.

Refräng.
Då kommer hjälten...

(Brygga)
Endast Gud vet, hur svårt är att följa sina drömmar
Men låt aldrig någon, ta dem ifrån dig.
Så håll fast vid dem, det kommer en morgondag
I rätt tid, du finner din väg

Refräng
Då kommer hjälten...
 
 /xo